Hej Camilla och Ludmila!
Av en händelese satte jag på tven idag och såg er berätta om livet efter både dödsfall och diagnos.
Min man dog i en hjärtinfarkt 2008. Jag har mått dåligt hela min tonårstid och även i mitt vuxna liv. Två år efter min mans dödsfall får jag diagnosen Bipolär 2.
Livet går upp och ner hela tiden. Alla mediciner som jag fått känner jag mig bara dåsig utav och går upp i varv gör en massa tokiga ogenomtänkta beslut. Nu har jag lagt Mirtazipinet på hyllan och känner bara efter några dagar att det går att tänka klart. Den enda medicinen jag tar nu är Lamortigin 200 mg per dag. Mitt humör har gått uppoch ner hela tiden. Det känns som nu lägger jag ner orkarinte mer. Har ett arbete genom arbetsförmedlingen där de har satt in 8 personer i ett rum med lika många olika sorters psykiska sjukdommar det känns inte som man mår bättre utav den sammansättningen. Samtalsämen finns inte mycket än att vi är sjuka och sitter där för attvi har en diagnos. Det är deltagarna som pratar så. Jag är nu tvungen attmförsöka bryta mig ur detta och försöka få ett jobb på en vanlig arbetsplats. Fick ett erbjudande från AF och tackade ja till detta, nu är det bara att vänta. Förstår inte logiken att göra så här.
Tror kanske at jag kommer att känna mig friskare på det sättet men vet att det finns djupa dalar och höga höjder men har ett stort nätverk och de är alla friska och där har jag inte en diagnos där är jag jag!
Vänligen
Yvonne
